Bartolomeo Altomonte, also known as Bartholomäus Hohenberg (24 February 1694 - 11 November 1783), was an Austrian baroque painter who specialized in large scale frescoes. He was the son of Martino Altomonte, also a painter.  Related Paintings of Bartolomeo Altomonte :. | Sandhill | Fecamp, Sunshine | Afternoon in Toulon | Suor Maria Maddalena de Pazzi | Napoleon Bonaparte Visiting the Plague-stricken at Jaffa |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Gustav Bauernfeind
German Painter, 1848-1904
Courbet, Gustave
French Realist Painter, 1819-1877 Gustave Courbet was born at Ornans on June 10, 1819. He appears to have inherited his vigorous temperament from his father, a landowner and prominent personality in the Franche-Comt region. At the age of 18 Gustave went to the College Royal at Besançon. There he openly expressed his dissatisfaction with the traditional classical subjects he was obliged to study, going so far as to lead a revolt among the students. In 1838 he was enrolled as an externe and could simultaneously attend the classes of Charles Flajoulot, director of the cole des Beaux-Arts. At the college in Besançon, Courbet became fast friends with Max Buchon, whose Essais Poetiques (1839) he illustrated with four lithographs. In 1840 Courbet went to Paris to study law, but he decided to become a painter and spent much time copying in the Louvre. In 1844 his Self-Portrait with Black Dog was exhibited at the Salon. The following year he submitted five pictures; only one, Le Guitarrero, was accepted. After a complete rejection in 1847, the Liberal Jury of 1848 accepted all 10 of his entries, and the critic Champfleury, who was to become Courbet's first staunch apologist, highly praised the Walpurgis Night. Courbet achieved artistic maturity with After Dinner at Ornans, which was shown at the Salon of 1849. By 1850 the last traces of sentimentality disappeared from his work as he strove to achieve an honest imagery of the lives of simple people, but the monumentality of the concept in conjunction with the rustic subject matter proved to be widely unacceptable. At this time the notion of Courbet's "vulgarity" became current as the press began to lampoon his pictures and criticize his penchant for the ugly. His nine entries in the Salon of 1850 included the Portrait of Berlioz, the Man with the Pipe, the Return from the Fair, the Stone Breakers, and, largest of all, the Burial at Ornans, which contains over 40 life-size figures whose rugged features and static poses are reinforced by the somber landscape. A decade later Courbet wrote: "The basis of realism is the negation of the ideal. Burial at Ornans was in reality the burial of romanticism." In 1851 the Second Empire was officially proclaimed, and during the next 20 years Courbet remained an uncompromising opponent of Emperor Napoleon III. At the Salon of 1853, where the painter exhibited three works, the Emperor pronounced one of them, The Bathers, obscene; nevertheless, it was purchased by a Montpellier innkeeper, Alfred Bruyas, who became the artist's patron and host. While visiting Bruyas in 1854 Courbet painted his first seascapes. Among them is the Seashore at Palavas, in which the artist is seen waving his hat at the great expanse of water. In a letter to Jules Vall's written in this period Courbet remarked: "Oh sea! Your voice is tremendous, but it will never succeed in drowning out the voice of Fame shouting my name to the entire world." Courbet was handsome and flamboyant, naively boastful, and aware of his own worth. His extraordinary selfconfidence is also evident in another painting of 1854, The Meeting, in which Courbet, stick in hand, approaches Bruyas and his servant, who welcome him with reverential attitudes. It has recently been shown that the picture bears a relationship to the theme of the Wandering Jew as it was commonly represented in the naive imagery of the popular Épinal prints. Of the 14 paintings Courbet submitted to the Paris World Exhibition of 1855, 3 major ones were rejected. In retaliation, he showed 40 of his pictures at a private pavilion he erected opposite the official one. In the preface to his catalog Courbet expressed his intention "to be able to represent the customs, the ideas, the appearance of my own era according to my own valuation; to be not only a painter but a man as well; in short, to create living art." One of the rejected works was the enormous painting The Studio, the full title of which was Real Allegory, Representing a Phase of Seven Years of My Life as a Painter. The work is charged with a symbolism which, in spite of obvious elements, remains obscure. At the center, between the two worlds expressed by the inhabitants of the left and right sides of the picture, is Courbet painting a landscape while a nude looks over his shoulder and a child admires his work. Champfleury found the notion of a "real allegory" ridiculous and concluded that Courbet had lost the conviction and simplicity of the earlier works. Young Ladies by the Seine (1856) only served to further convince the critic of Courbet's diminished powers. But if Courbet had begun to disappoint the members of the old realist circle, his popular reputation, particularly outside France, was growing. He visited Frankfurt in 1858-1859, where he took part in elaborate hunting parties and painted a number of scenes based on direct observation. His Stag Drinking was exhibited in Besançon, where Courbet won a medal, and in 1861 his work, as well as a lecture on his artistic principles, met with great success in Antwerp. With the support of the critic Jules Castagnary, Courbet opened a school where students dissatisfied with the training at the cole des Beaux-Arts could hear him extol the virtues of independence from authority and dedication to nature.